Min mamma ringer med dolt nummer från sitt jobb. Det är bara så eftersom hon arbetar inom vården.
Min tandläkare ringer med dolt nummer. Nu ringer inte dom så väldigt ofta, men det händer emellanåt.
Mitt jobb ringer med dolt nummer när de ska fråga om man har möjlighet att komma förbi.
Människor som lever under skyddad identitet ringer med dolt nummer. Dom har inget annat val.

Men så finns det en kategori till som väljer att ringa med dolt nummer. Dom som busringer.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i busringande. Inte ens när jag var i den åldern då "busringning är det mest spännande man kan hitta på". Jag tyckte alltid att det var hemskt elakt att ringa och göra bort någon genom att inte säga vem man är. Men jag var inte så stark att jag lyckades förhindra att mina kompisar gjorde det. Så visst, jag har suttit med och busringt och jag vet att det allt som oftast är ungar som tycker att det är lite småskoj. Men ändå blir jag uppriktigt sagt ledsen när folk busringer till mig. (troligtvis är det väl mitt behov av kontroll som gör att jag mår dåligt av att känna sig lurad) Och nu är det så att jag håller på att bli utsatt för busringare.
En kväll flera gånger. Igårkväll hände det igen. Och jag funderar på om det är samma person, eller om jag har ett nummer alla vill ringa, eller om det rent av är så att jag vet vem det är?!?
Med det här vill jag säga, ring gärna och prata med mig, men snälla sluta skrika i öronen och hota med att polisen kommer och tar mig om jag inte hämtar ut min vinst vid Kaknästornet...

Jag är en person som kan skratta åt det mesta, men det här är faktiskt inte så kul. Hur är det där ute i cyberspace? Busringer ni nåt? Eller är ni utsatta för det precis som jag?

Linn.

Nu kommer ett nytt inlägg på bloggen. Det är det som gör den här bloggen spännande, man vet aldrig när, eller om, det har hänt något nytt när man kikar in. Men nu ska här kastas loss!

Medan min matroskollega befunnit sig i sandlådan (tack för den liknelsen Marcus) så har jag faktiskt besökt huvudstaden i helgen tillsammans med ett trevligt litet gäng. Och jag tänkte berätta om tågresan hem, som minst sagt blev en upplevelse för oss alla...
Kupén är i stort sett tom, men det finns några tappra själar som tänker på miljön och väljer detta färdmedel. Jag vet inte om det procentuellt sett är större eller mindre risk att man blir störd av sina medresenärer om man är många eller få i vagnen. Eller också beror det bara på vilka personer man lyckas hamna intill. I så fall kan man kalla det för extrem otur att hamna brevid störande resenärer trots att det är få medpassagerare, för de hade ju lika gärna kunnat befinna sig i en annan vagn. 

I vår kupé fanns i alla fall ett gäng som till att börja med hade köpt med sig minst hälften av tågstationens utbud av luncher. Där dukades upp hamburgare, sallad, smörgås, wraps, drickor, och inte minst godis. (om det nu hör till lunchmenyn). Också började måltiden redan innan tåget hade börjat rulla ut från stationen. Man tänkte väl att bara dom har ätit upp så blir det kanske lite lugnt här inne, men det var som om maten bara bidrog till ännu mer energi istället för en middagsvila som istället hade varit att föredra.  Efter ett tag börjas det nämligen sjungas Carola-sånger i stämmor och något som kan liknas vid en sångövning inför stundande lucia... Därefter ser dom till att ringa upp en kompis som fyller år och grattar genom ramsor och hurra-rop. Och när man tror att det äntligen kommer bli lugnt tar gruppen fram choklad på tub med tillhörande pensel och börjar med kroppsmålning på armarna som man sen käkar upp när motivet är färdigt. (tänk vilka produkter man kan hitta i storstan, det har vi aldrig tänkt på som affärsidé Åsa!?)
Jag vill bara genom denna blogg försöka nå ut till er som var tvingade att bevittna detta. Förlåt om vi störde. Men vi hade väldigt kul! :)

Linn